Operationsdatum spikat

I går låg det innanför dörren när jag kom hem från jobbet. 
Brevet från Ortopeden med datum för min operation.
Efter att ha öppnat det så fick jag blandade känslor. Operationsdatum va redan den 8:e januari.
Med andra ord börjar 2015 för mig med en operation av korsband och menisk som innebär lång och tuff rehabilitering och förhoppningsvis ett "nytt" liv.
Men jag kände mig samtidigt stressad av att det är så kort tid dit. Mycket måste slutföras på jobbet och lämnas över till någon kollega som får hålla ställningarna under min sjukskrivning.
Det är en månad kvar men arbetsmässigt så är det inte många dagar att spela på med tanke på röda dagar och julledighet.
Jag tror att jag omedvetet skjutit de flesta tankar om operationen och innebörden tills datum angivits för nu bombarderades jag av tankar. Det mesta handlade om det praktiska.
Jag är nämligen ensamstående med två barn. En son på 16år och en dotter på 11år.
Här inser man va sårbart det är att inte leva i tvåsamhet. Detta är nog första gången jag verkligen känner av det. (Hade barnen varit små tror jag att jag hade fått skjuta på operationen.)
Några av tankarna som kom upp:
När kan jag börja köra bil igen?
När kan jag börja jobba igen?
Hur ska jag ta mig till affären och handla?
Hur ska jag ta mig till rehabiliteringen för träning etc?
Hur ska jag kunna "plocka ner julen" och stuva ner den till källaren?
Jag är van att klara mig själv och har svårt att be om hjälp. Och själva känslan av att vara beroende av andra är jätte jobbig för mig.
Detta kommer att vara ett av mina större problem i denna resan. För jag MÅSTE be andra om hjälp.
Jag kommer inte att kunna ta mig till läkaren, rehab, mataffären etc. utan hjälp. Och jag måste be någon om hjälp med att skjutsa min dotter till och från stallet. 
I början kommer jag nog inte ens att kunna bära tvätten själv till tvättstugan som ligger på gården (100 meter utanför dörren).
Listan är lång på allt jag kommer att behöva hjälp med och det vill jag inte tänka på just nu.

Detta är mitt första inlägg och det kommer nog inte bli så många innan operationen.
Om ett år har jag förhoppningsvis ett fullt fungerande knä och då kan jag i min "dagbok" se tillbaka på min resa att bli "hel". Och förhoppningsvis är jag då stolt över min prestation.